Norge våren 2016
Resan västerut.
|
På tåget |
Flygresa till Oslo via
Helsingfors gick helt enligt planerna. Starten var tidig men så anlände vi
också tidigt. På Gardemoen var det snöyra så flyget gjorde ett på extra varv
innan vi landa ca 30 minuter försenade. Efter en liten stund letande fann vi
bussen till Hönefoss. Resan tog ca en timme.
|
"Vår" bil |
När vi kom fram till
Hönefoss hade vårt förträffliga värdpar ordnat det så att en kollega till Hans
mötte oss på busstationen. Kollegan, Karen ledsagade oss till Hans arbetsplats,
Karriersentret där ”vår” bil stod parkerad. Vi läste in körinstruktionerna och
startade den ca 20 km långa resa till Sokna som skulle bli vår hemvist i litet över
en vecka.
Sokna och Hönefoss
|
Kaia o Hans hem |
Huset som familjen bor i
är från början av 1900-talet. Kaias mormor lät bygga huset men Kaia själv är
uppvuxen i Lakselv i Nordnorge. Kaia och Hans flyttade i på 80-talet och har
rustat upp huset till ett modernt och fungerande hus i två plan.
|
Gårdsträdet kastar skugga. |
Sokna är en liten ort på landsbygden
mellan älven, järnvägen och riksväg 7. Riksväg 7 går genom centrum som består
av några affären, en bensinstation och en restaurang. Den levande lantliga
bebyggelsen ligger vackert i den böljande dalen omgiven av höga åsar. Lantbruk,
boskapsskötsel och en så är en del av näringarna men många får sin utkomst i
närliggande Hönefoss.
Hadeland
Glassverk och Harestua
|
Glasblåsare på Hadeland |
Hadeland Glassverk ett
glasbruk även kallad glashytta som grundades redan i mitten av 1700-talet och är
ett av de stora glasbruken i Norden. Området består av flera olika byggnader
och representerar en brukshistoria som inte längre existerar i dess ursprungliga
form men verksamheten är i full gång och produkterna är uppskattade.
Det gavs också möjlighet att följa med hur detta hantverk
utövas idag. Man kunde beställa ett eget glas och följa med de olika stegen i tillverkningsprocessen.
|
Här bodde Jan-Olof o Gunnevi |
Vi besökte också Harestua där Gunnevi och Jan-Olof bodde
en tid under deras vistelse i Norge. Vägen hittade vi men vilket hus de bodde i
gick vi bet på.
Första gången vi besökte
dem var genast vi hade flyttat till Norge på 1976. Vi åkte tåg upp till
Harestua från Drammen med endast adressen som ledsagare. När vi steg av tåget i
Harestua som var en liten plats då tittade vi oss omkring, var månne fanns
Moreneveien? En taxi ordnade upp osäkerheten och vi kom fram. Gissa om Gunnevi
och Jan-Olof blev förvånade för på den tiden hade ingen varken telefon eller
GPS i fickan så vi hade inte anmält vår ankomst.
Kollsjøen
|
Utsikt över sjön |
|
Grått är populärt |
Hans och Kaia har två fritidshus ett som ligger vid Kollsjöen en dryg halvtimmesresa från Sokna ”opp i marka” som norrmännen brukar säga och ett som ligger i Skånevik på Vestlandet
där Hans kommer ifrån.
Vi gjorde en kort dagstur upp till Kollsjöen och hade med oss deras två hundar,
taxen Fia och settern Pirjo som sprang den sista biten lös bredvid bilen. Å, vilken
löpare, här hade Usain Bolt blivit till tvåa. Huset ligger vackert inbäddad i
en sluttning med utsikt över sjön i väster och fjällryggarna i norr. Nog är den
vacker den norska naturen.
Drammen
|
Bekkegata 2 |
Besöket i Drammen väckte
naturligt nog många vackra minne från 40 år sedan men också en förvåning över
hur mycket som hade ändrat. Nya broar, vägar, kvarter med höga hus, ett nytt
högskolecentrum osv. Vi gick naturligtvis också till vårt hem på den tiden,
Bekkegata 2. Ute på gården träffade vi en kvinna som bodde i första våningen
men hon kände inte till den dåvarande ägarfamiljen Holter.
|
Kerstin, Katrin, Gerd och Kjell |
Dagens höjdpunkt blev förstås
när vi träffade våra vänner från Norge-tiden. Katrin, dottern i familjen hade
ordnat det så vi kunde träffa henne, Kjell och Gerd. Vi pratade naturligtvis om
gamla tider, skrattade, kom ihåg, tittade på foton från då och kunde konstatera
att Kjell har sin förträffliga humor kvar och sin vana trogen snabbtänkt och
rask i sin replik. Trots att det gått nästan 40 år sedan vi bodde i Drammen så
löpte samtalet utomordentligt och historia fogades till historia. Katrin som då
var en flicka hade nu vuxit upp till en mogen kvinna med egen familj men hennes
mors öppenhet och fars kvicktänkthet och humor kunde klart urskiljas i hennes
karaktär. Gerd som vi träffade för första gången visade sig vara en öppen och
trevlig person som genast bjöd oss dels till Tönsberg där dom bor
sommarhalvåret och till Spanien där dom bor på vintern. Vi tackade naturligtvis
jakande till erbjudandet och filar nu på kalendern för att hitta förslag till
ett besök. Som alltid i glada vänners lag rusar tiden iväg och det var dags att
ta adjö. Vi kramade om varandra och bedyrade att vi snart skulle träffas. Det
var med värme vi tänkte på träffen men samtidigt också vemod att behöva skiljas
från personer som betytt så mycket för oss och hjälp oss till rätta i mångt och
mycket under vår vistelse i Drammen i slutet av 70-talet. Hoppas vi ses snart.
Ibland rörs jag av tanken hur hade det blivit om vi
stannat kvar i Norge? Skulle vi sökt om norskt medborgarskap? Våra barn skulle
säkert blivit norrmän skulle dom då fått ett bättre liv. Ja, frågorna är många
och svaren får vi inte veta bara spekulera i. Annorlunda skulle det i alla fall
blivit.
Vi startade vår resa ”hem”
till Sokna och körde nu via Hokksund och Vikersund.
Grannarna
I och med att Hans o. Kaia bor ute på landsbygden så är
de flesta av grannarna knutna till någon form av lantbruk. Hans själv är bl.a.
biodlare och jag fick vara med och flytta hans bikupor till ett lämpligare
ställe med en rikligare flora under vår vistelse hos dem. Hans drar också
kurser i biodling, ja han Hans har många strängar på sin lyra. Han jobbar bra
trots att han jobbar med vänstra handen (vits).
|
Grannar, djur o gäster |
De grannar som bor strax på norra sidan av Hans o. Kaia
så är en familj där föräldrarna har ”vanliga” jobb, hustrun jobbar inne i
Hönefoss och mannen är hantverkare i rörbranschen. De bor på landet tillsammans
med sina barn och har får, höns, hundar, katter osv. Jag lyfter på hatten för
dessa mänskor som har förstått att mänskan är starkt kopplad till att få bo med
naturen inpå och få idka jordnära verksamheter. Vilket nöje för barnen att få
växa upp i denna Byllerbymiljö. De kommer säkert att tacka sina föräldrar i
vuxen ålder för denna gåva. Självfallet kommer de i tonåren att ondgöra sig
över att de har så långt till all ”viktig” verksamhet som ungdomar anser sig
behöva då men tids nog inser de vilken fördel det är att växa upp på landet.
Att känna sig trött i huvudet ger stresskänsla att känna
sig trött i kroppen ger tillfredsställelse.
Oslo
Vi gjorde naturligtvis en avstickare till Oslo, denna
gång med buss vilket var en angenäm upplevelse. Nog är Norge vackert också
genom ett bussfönster. Städer är inga stora upplevelser för mig trots att det finns
mycket att beskåda. Vi traskade lite på varsitt håll och jag irrade mig till
stadsdelen Grönland och trodde i ett skede att jag kommit till Indien.
Kerstin tappade en bit av en tand som hon måste få hjälp
med. Att hitta en ledig tandläkare strax före kl. 16.00 en eftermiddag i en
storstad det är inte så enkelt det. Men med hennes beslutsamhet, hjälp av
telefon och ordningsmakten så ordnade det upp sig. Så hittade hon också ett
bankkort som tandläkare kunde godkänna. Den tillfälliga plomben blev sedan ersätt
här hemma.
Över Hardangervidda (Europas
största högfjällsplatå)
På onsdag 4 maj startade vi vår långa bilfärd till
Skånevik. Vi monterade skidboxen på taket för vi var fyra vuxna människor och taxen
Fia som skulle med, plus allt bagage. Man behöver ju så mycket! Allt nog när
allt var packat och resenärerna dränerade bar det iväg, Hans vid ratten jag som
”kartläsare” och flickorna bak. Ett bra arrangemang från min sida sett.
Fordonet en Skoda Oktavia herrgårdsvagn med dieselmotor fungerade utmärkt under
hela resan.
|
Koseli hytta |
Vår första anhalt blev ett ställe som jag glömt bort
namnet på men vi är fortfarande nere i dalen där vi träffade bekanta till Hans
o. Kaia. Deras ”hytta” var ett praktexemplar av den digra mångfald som den norska
fritidsbostadsmarknaden erbjuder.
|
Där fanns också en hytta |
Nu till resan över ”vidda”. Redan att uppleva
höjdskillnaderna för en plattlänning från Österbotten är i sig ett äventyr.
Träden blir färre och mindre, färgskalan minskar till olika skiftningar av
grått, från nästan svart till vitt. Avstånden blir svårare att bedöma, fjällens
konturer sammanfaller allt mera med horisonten som blir vanskligare att urskilja.
Helt uppe är det snön och molnen som regerar. En hytta skymtar fram då och då
nästan övertäckt av snö trots att det är i början av maj.
|
Paus i Geilo |
Under färdens gång dyker filmen ”Kampen om tungvattnet” upp
i mitt minne. De norska sabotörerna som blev nedsläppta med fallskärm mitt i natten
och mitt i vintern och som med karta och kompass skulle leta sig fram i mörker
och snöyra. En av grupperna hamnade på grund av dåligt flygväder 80 km från
avtalad plats. De måste orientera sig fram till avtalad plats själva i dåligt
väder om med en minimal matsäck. Hårda förhållanden kan man lugnt konstatera.
Vi på vår resa var upptagna med att beundra utsikten och planera var vi skulle
inta nästa måltid. Så olika kan ödet drabba olika individer av människosläktet
beroende av i vilken tid de lever.
|
Vöringsfossen |
|
Måbö vackra rastplats |
Snön minskar när vi kör utför ned mot Vestlandet.
Vägtunnlarnas antal ökar en del av dem tiotals kilometer långa, utsprängda i fjället
för att göra vår färd bekvämare och kortare. Tidigare generationer måste ta sig
över fjälltopparna på slingriga slippriga vägar men utsikten var förstås mera spektakulär.
Vi fick oss tillgodo alldeles med fantastiska vyer mer än vad vi kunde svälja.
Vattenfall eller forsar i alla de varianter, smala slingrande, strida, i fritt fall
små strilar ur berget, ja rinnande vatten i alla former.
Så byggdes valvbroarna förr i tiden
|
Måbö valvbro |
När vi kommer ner i dalen
och närmar oss Skånevik är naturen helt annorlunda. Det är som om resa 1000 km
i nord-sydlig riktning.
|
Åppelodlingar |
|
Träd kan också prydas |
Skånevik
Vi bodde i stabburet och där var jätte mysigt. Hyttan är utrustad
med alla bekvämligheter. Eluppvärmning, rinnande vatten, inne WC,satellitantenn o.s.v.
Vad är
ett stabbur?
|
Kerstin tittar ut ur stabburet |
Härbre eller stolpbod, ibland kallat häbbare och i
landets norra delar häbbre, är ett fristående mindre förrådshus eller visthus
för förvaring av livsmedel, kläder och diverse redskap, sommartid ofta använt
som sovkammare. Härbret förekommer i skandinavisk, samisk, östersjöfinsk och
nordvästrysk kultur, men finns också i Alperna och på den iberiska halvön. I
Norge kallas motsvarigheten stabbur, i Sydeuropa hórreo. Samernas njalla har
sin motsvarighet i Alaska och norra Kanada.
|
Bilarna |
|
Alf-Oles hus |
Alf-Ole har åtminstone två hobbyer, bilar och sötvatten akvarier. Om akvarier och dess innevånare hade han mycket intressant att berätta. Han reser runt i världen och föreläser om sin hobby. Bilarna som han har stadiga grejer. En mycket intressant och ödmjuk person, Alf-Ole.
|
Vedhuggning på gång |
Så högg vi lite ved för att få göra något ”riktigt”
arbete också. ”he e roligt ti arbeit ilag”.
(Den gröna hallen i bakgrunden är dörrfabriken).
Alf-Ole till vänster och Kerstin på betryggande avstånd.
Knutsens Dörfabrikk A/S
Strax intill på granntomten ligger dörrfabriken. Vi fick
en utförlig och intressant guidning av VD Roar Knutsen. Entusiasmen,
engagemanget och tron på det de gör var lätta att känna igen i hans berättelse.
De karaktärerna är väl det som driver en företagare av idag och gör att han orkar
verksamheten framåt. En handlingens man av särklass.
|
Kerstin i samspråk med Roar |
|
Slipmaterial i väntan på användning |
Naturligtvis slipas kvalitetsprodukter med Mirkas slipmaterial.
Näromgivningen
|
Stenbron |
|
Vattenfall |
Naturligt nog företog vi utflykter i näromgivningen.
Härliga böljande sluttningar, vattenfall, stenbroar naturligt placerade i
harmoni med jordbrukslandskapet. Allt detta berör djupt en plattlänning från
Österbotten. Att bruka jorden i detta landskap sätter naturligtvis krav på
bonden att anpassa sig och vara finurlig för att hitta fungerande lösningar för
sitt värv. Efter dagen slit kan han dock låta blicken glida över den vackra
dalen och låta vyerna sjunka in medvetandet och samtidigt konstaterande att nog
är det en bedårande bygd vi lever i.
|
Gäster |
|
Förvaringsbod i sten |
|
Postvägen |
Det har alltid ansetts att postgången är viktig och det har använts
mycket energi och vedermödor på att få posten fram. Idag har denna ryggrad i
samhället tappat lite av sin betydelse och Postverken runt om kring kämpar med
att hitta sin roll i en allt mer digitaliserad värld.
|
Ek och bokskogar |
Lövskogarnas inslag i
landskapet är mycket mera frekventerat här än hos oss.
|
Samtal under eken |
När man ”går på tur” ger
man sig alltid tid att utbyta åsikter, nyheter och om bekantas och mindre
bekantas väl och ve.
|
Vy över viken |
|
Kaia o Kerstin vid en Douglasgran som gått ur tiden. |
Utflykt i Kvinnherad kommun
Vi gjorde en utflykt med
bil och färja i det vackra fjordlandskapet. Först färja rakt norrut till Utåker
sedan bil till Rosendal via Husnes och Uskedalen. Den stora höjdskillnader på öarna
och halvöarna är berusande. Tiotalsmeter både nere till fjorden och upp till
toppen av åsen.
Kvinnherad kommunen lyfter
fram fyra av sina sevärdheter, vi besökte en av dem Baroniet Rosendal. Glaciären
Folgefonna skapade starka vibrationer om att ta en tur men det får bli nästa
gång varken tid var reserverad eller utrustning införskaffad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar